De första tecknen på hotet från vikingarna

De första angreppen från vikingar tros ha inträffat år 793. Då plundrades klostret St. Cuthbert på ön Lindisfarne utanför Northumberlands kust i norra England. Det var en oprovocerad räd där fredliga och obeväpnade munkar dödades eller förslavades brutalt och deras skatter stals.

Nyheten om det fruktansvärda dådet spreds och sågs inte bara som ett angrepp på människorna på Brittiska öarna, utan också på deras tro och värderingar. När ännu fler kloster attackerades fick vikingarna rykte om sig att vara brutala vildar och hedningar. Det dröjde inte länge innan bosättningar och små städer längs kusten också blev måltavlor för attacker.

De första räderna var små men välplanerade, och oavsett hur många gånger man lyckades slå tillbaka mot vikingarna kom de alltid tillbaka över havet. Runt år 850 övervintrade vikingar på brittisk mark och började bygga bosättningar. De fick snabbt kontroll över Shetlandsöarna och Orkney-öarna, Hebriderna och stora delar av Skottlands fastland. Vikingarna grundade också Irlands första handelsstäder: Dublin, Waterford och Wexford användes som utgångspunkter för attacker längre in i landet.

Stora Hednaarmén

År 865 ledde Guthrum, Ivar Benlös och hans bröder Halvdan och Ubba en armé som anlände i East Anglia. Den tog sig in i Northumbria där staden York belägrades och ett vikingasamhälle etablerades i Jorvik. Därifrån utfördes räder i tre närliggande kungadömen som inte kunde stå emot vikingarnas armé. År 867 blev Northumbria det nordliga kungadömet Danelagen.

Planen var att invadera Wessex, men kungen Alfred den store och hans män lyckades slå tillbaka vikingarna och tvinga dem norrut igen. Ett avtal slöts mellan Guthrum och Alfred och skrevs under år 886. Det fastställde gränserna för deras territorier och lade grunden för fredlig handel. Tack vare avtalet levde vikingar och engelsmän fredligt i åratal. Något som lade grund för dialekter med nordiska inslag i stora delar av Brittiska öarna.

Foto: Shutterstock , Kjell Ove Storkvik och Shutterstock

En andra vikingatid

Trots vapenvilan mellan engelsmännen och vikingarna var allt inte frid och fröjd. Engelska styrkor slogs fortfarande för att få tillbaka sin mark, och vikingarna genomförde ibland räder. Kring år 980 genomförde vikingarna sina attacker allt oftare, och den engelska regeringen betalade pengar till dem för att undvika ytterligare attacker.

Vikingarna nöjde sig dock inte med de summor som betalades ut och räderna fortsatte. Följden blev att den engelska allmänheten krävde en mer fientlig inställning till vikingarna. År 1002 slog kung Æthelred av Wessex fast att alla vikingar som bodde i England skulle avrättas. Den 13 november detta år är en dag som blivit kallad Danemordet.

När den danske kungen Sven Tveskägg fick höra detta inledde han en fullskalig invasion av England och tvingade kung Æthelred på flykt med sina räder. Det gjorde det möjligt för Sven att överta den engelska tronen 1013, vilket blev början på flera årtionden med danskt styre i England. Sven Tveskägg efterträddes av sin son Knut den store. Därefter togs makten över av Knuts son Harald Harfot innan Hardeknut intog tronen. Edvard Bekännaren blev den sista av de danska kungarna och regerade fram till sin död 1066.

Slutet på vikingatiden

När kung Edvard dog uppstod en dispyt om vem som skulle efterträda honom. Harald Hårdråde ledde en invasion av England samma år och försökte överta tronen, men invasionen slogs tillbaka i slaget vid Stamford Bridge, där Hårdråde dödades tillsammans med merparten av sina styrkor. Förlusten har beskrivits som slutet på vikingatiden på Brittiska öarna.

Det är mer än 1 000 år sedan som vikingatiden upphörde i England och på Brittiska öarna. En era präglad av terror och blodspillan tillhör nu historieböckerna, men spåren av livet, kulturen och språket finns fortfarande kvar och ger dig en chans att få en inblick i hur tillvaron såg ut här för längesedan.