iguana looking out to the landscape cactus and vegetation

Växter och klippor: Ett speciellt band

Du kanske vet att Galápagosöarna är vulkanöar, men exakt hur bildades de och varför har livet frodats här? För att kunna förstå det måste vi lära oss om plattektonik och ”hotspots”. Det finns sju stora tektoniska plattor som skapar jordskorpans och den övre mantelns ”pussel”, och Galápagosöarna ligger precis över Nazcaplattan. Denna platta rör sig mot den sydamerikanska kontinenten i en hastighet av nästan sju centimeter om året och tar öarna med sig.

Under vissa plattor förflyttas en intensiv hetta från jordens inre till ytan. Här bubblar magma upp genom sprickor och springor och stelnar när det slutligen når havsytan. Ibland kan detta åtföljas av kraftiga utbrott som lyfter upp hela delar av havsbotten och skjuter upp klippor och lava i luften. Då uppstår vulkanöar mitt i havet och skapar välkända landmassor som Hawaii, Azorerna … och Galápagosöarna.

Foto: Shutterstock och Shutterstock

Sammanlänkade öar

Men dessa processer kan ta miljontals år, och även om plattorna fortsätter röra sig ligger en hotspot kvar på samma ställe och skapar nya vulkanöar. Kedjor av dessa öar bildas på samma sätt som en konditor spritsar ut glasyr genom ett munstycke. För Galápagosöarnas del är öarna österut mycket äldre än de västerut – och det innebär att hotspotten just nu ligger under de västligaste öarna Isabela och Fernandina, medan öarna österut eroderas allt mer och sjunker tillbaka ner i havet.

När du besöker ögruppen kommer du att lägga märke till hur olika landskapen är, särskilt om du reser från öst till väst. Det är faktiskt så att du reser framåt i tiden, från den mest avlägsna dåtiden till den nyaste dåtiden. Öarna österut är synbart äldre, mer eroderade och torrare än de yngre öarna västerut som är grönare och kulligare. Det finns 13 vulkaner som fortfarande är aktiva på de västra öarna, och det är här som det är troligt att framtida utbrott sker.

När växterna kom till ön

Precis som de första djurarterna som kom hit, var de första växtarterna som koloniserade Galápagosöarna härdiga pionjärer. Troligen färdades sporer och frön med vinden eller tidvattnet och landade på de nybildade öarnas ofruktbara stränder. De kan även ha funnits i flyttfåglars guano (spillning), och det enda sättet för dem att gro och växa var att smälta samman med klipporna och överleva med ett minimum av vatten och näringsämnen.

För att göra utmaningen ännu större behövde växter kunna föröka sig på nya sätt, eftersom det inte fanns några pollinerande insekter. Ändå lyckades ett par härdiga arter – bokstavligt talat – slå rot och således påbörja processen med att bygga upp mullen och göra det möjligt för andra livsformer att överleva. Många av de träd som idag växer på öarna härstammar från anspråkslösa ”ogräs” som tusensköna och maskros – koloniseringens verkliga mästare. Utan dessa första växter skulle öarna ha förblivit ofruktbara vulkaniska ödemarker med lite eller inget liv utanför vattnet.

Lär känna de olika vegetationszonerna

Eftersom öarna inte är lika gamla och även skiljer sig åt när det kommer till höjd, havsströmmar och nederbörd så har olika vegetationszoner bildats. I allmänhet blir öarna allt mer fruktbara och frodiga ju länge västerut vi kommer, men även höjden påverkar mycket. Till exempel är högländerna på Santa Cruz gröna och tillräckligt fuktiga för att ha ett relativt stort bestånd av jättesköldpaddor, medan det taggiga och hårda landskapet på Española har mycket mindre liv på land.

Öarnas vegetation och livet i det omkringliggande havet varierar på grund av El Niño och La Niña. Under El Niño-år är det svårt för havet och de marina organismerna, medan den ökade nederbörden innebär att växter och landdjur frodas. Under La Niña-år är det tvärtom: ett torrare väder stör det landbaserade livet medan livet i havet frodas.

Kustzon

Områden som ligger nära tidvattenzonen på öar är perfekta för växter som tål saltvatten, som till exempel amerikansk mangrove med sina speciella luftrötter. Mangroveträd är viktiga som uppväxtområden för fiskarter, och på grund av den begränsade mängden av näringsämnen som finns i grunt vatten växer dessa halvakvatiska träd väldigt långsamt. Intressant nog är de amerikanska mangroveträdens rötter upphöjda i luften där de kan absorbera syre lättare än om de är under vattnet.

Torr zon

Detta är framför allt ett område för kaktusar, men andra växter kan överleva här, bland annat flera olika buskar. Det finns många olika slags kaktusväxter men opuntia – eller prickly pear som den kallas på engelska – är den allra vanligaste. Dess saftiga blad innehåller mycket fukt, och på en del öar är det den huvudsakliga källan för mat och vatten för reptiler. Fåglar hjälper till att sprida dess frön, som finns i själva frukten.

Fuktig zon

På vissa öar finns en fuktig zon, där epifyter som till exempel orkidéer, mossor, ormbunkar och lavar kan frodas, tack vare den ständiga fukten och värmen. Typiskt i denna zon är träden och buskarna med färgglada blommor och blad, och den höga fuktigheten stöder scalesia – ett slags träd som faktiskt är en ättling till den ödmjuka tusenstjärnan. Scalesia bildar täta skogar med en massa olika arter av fåglar och reptiler.