Sydamerikas forntida civilisationer och mysterier
Sydamerikas forntida civilisationer uppstod för över 5 000 år sedan, och var och en är rik på kultur och innovation. De lämnade efter sig imponerande ruiner, konst, keramik och en hel del mysterier.
Det antas att de första befolkningsgrupperna i Sydamerika anlände via Nordamerika genom att korsa Beringlandbryggan från Sibirien och sedan vandra söderut. Det tidigaste arkeologiska beviset på mänsklig bosättning i Sydamerika finns i Monte Verde i södra Chile. Bosättningen tros datera ända tillbaka till 16 500 f.v.t.
Förfäderna
Norte Chico-civilisationen uppstod i Peru och var ett av världens första oberoende civilisationscentrum. Deras första stad, Huaricanga, dateras till 3 500 f.v.t. Det var den äldsta staden i Amerika och en av världens första städer. Det antas ha varit den enda sydamerikanska civilisationen som inte bara var beroende av jordbruk för att försörja dess befolkning, utan även av fiske.
De konstnärliga jordbrukarna
Nazcacivilisationen blomstrade mellan omkring 200 f.Kr. och 600 e.Kr. i Peru och kretsade kring deras religiösa centrum i Cahauchi, en ceremoniell plats med pyramidhögar och ett torg tillägnat en panteon av naturgudar. Folket trodde att dessa naturgudar skulle hjälpa dem med deras livsförsörjande jordbruksarbete och ge dem regn och god skörd, men syftet med templen i Cahauchi är än idag oklart.
Nazcafolket skapade ett omfattande underjordiskt akveduktsystem, vilket gjorde det möjligt för dem att odla en mängd olika grödor, såsom majs, squash, sötpotatis, maniok, achira och till och med bomull och kakao. Men omkring år 500 började civilisationen att sjunka tillbaka och år 750 hade den helt försvunnit. Man tror, ironiskt nog, att en större översvämning var delvis ansvarig för deras nedgång.
Denna civilisation är också ansvarig för Nazcalinjerna, en serie magnifika och storskaliga figurer som ristats i ökenmarken i Piscodalen. De anses vara geoglyfer och det finns många teorier om varför dessa linjer skapades. En av dem säger att linjerna fyllde astronomiska syften som hjälpte Nazcafolket vid plantering och skörd av grödor. Men trots flera teorier är skälet till att dessa linjer skapades fortfarande ett mysterium.
Stadsplanerarna
Chimúriket, även känt som kungariket Chimor, grundades nära nuvarande Trujillo i Peru och uppstod cirka 1 000 e.Kr. Chimúrikets inledande välstånd berodde till stor del på deras jordbruksprestationer som främjades av ett omfattande bevattningssystem.
Vid sin höjdpunkt sträckte sig Chimúrikets huvudstad Chan Chan över cirka 20 kvadratkilometer och hade en befolkning på upp till 40 000 invånare. Staden utgjordes av serier av byggnadskomplex i gjuten lera eller soltorkat tegel. Byggnader och gator blandades med stenkantade kanaler och ett antal små konstgjorda sjöar och brunnar. De mest imponerande exemplen på forntida arkitektur här är det stora rektangulära palatsområdet som fungerade som en kunglig bostad, förvaringsanläggning, mausoleum och administrativt centrum.
Chimúfolket är mest känt för sin utmärkande monokromatiska keramik och metallbearbetning av koppar, guld, silver, brons och tumbaga, en blandning av guld och koppar. De använde ostronskal som dekorationer, offergåvor och en form av valuta. Chimúrikets undergång inträffade när inkafolket erövrade Chan Chan omkring 1470 e.Kr.
Arkitekterna och ingenjörerna
Inkariket växte fram under 1438 och var det överlägset största förcolumbianska riket i Amerika. Det sträckte sig från vad som idag är Ecuador genom Peru och Bolivia, ner till Chile och delar av Argentina. Rikets administrativa, politiska och militära centrum låg i staden Cusco. Inkacivilisationen byggde värdshus, signaltorn, vägar och massiva kungastäder, såsom det berömda Machu Picchu.
Inkariket bestod av 6–14 miljoner människor från över 100 olika etniska grupper. De väl utformade jordbruks- och vägsystemen tillsammans med en centraliserad religion och ett centraliserat språk bidrog till att upprätthålla en enad stat. Det fanns inget skriftspråk, men en form av Quechua blev den primära dialekten och trådknippen som kallades ”quipu” användes för att hålla reda på historiska händelser och bokföringen. De flesta invånare var självförsörjande jordbrukare som odlade majs, potatis och squash, och födde upp lamadjur, alpackor och hundar. De betalade skatt genom offentligt arbete.
Inkariket hade även en enorm militärstyrka. Inkaarmén var en multietnisk väpnad styrka som användes för att utvidga riket och försvara territoriets suveränitet. När riket utvidgades och befolkning ökade, växte även armén, som uppgick till 200 000 man när den var som störst. Trots sin makt överväldigades inkariket snabbt av de spanska inkräktarnas sjukdomar och överlägsna vapen. Den sista bastionen i det enorma riket föll 1572.
Vill du lära dig mer om dessa fantastiska civilisationer och besöka UNESCO-listade kvarlevor som fortfarande kan ses idag? På våra expeditionskryssningar till Sydamerika får du chansen att se Nazcalinjerna och besöka Chan Chan och Machu Picchu.