Upptäckt och namngivning

Namnet ”Svalbardi funnin” har nämnts i isländska årskrönikor så tidigt som år 1194. Svalbardi betyder ”kalla kuster” och funnin betyder ”hittat”, så Svalbardi funnin betyder helt enkelt ”kalla kuster som har hittats”. Det är faktiskt inte säkert att det är just Svalbard dessa texter refererar till, men namnet har levt kvar.

Även om det spekuleras i att vikingar eller pomorer faktiskt upptäckte Svalbard tidigare så skedde den officiella upptäckten 1596. Den tillskrivs den holländske sjöfararen Willem Barentsz som också gav namn åt det närliggande Barents hav.

Han gav de spetsiga bergstopparna i nordväst namnet Spetsbergen. Det är nu namnet på den största ön i Svalbards skärgård. Barentsz upptäckte också den sydligaste ön i skärgården som fick namnet Björnön.

Jakten på valolja

1607 deklarerade engelsmannen Henry Hudson att vattnen runt Svalbard var fulla av grönlandsval och valjägare flockades till öarna i jakt på värdefull valolja. Valjägare och sjömän från Nederländerna, England, Spanien, Frankrike, Tyskland och Danmark tömde nästan havet på valar under 1600-talet.

Under den här tiden var Svalbard och dess omgivningar ett ”terra nullius”. Ett ingenmansland som inte tillhörde något land eller löd under några lagar. Fritt att nyttja för alla. Det hindrade inte de två största valjaktsländerna, Nederländerna och England, från att dela upp vattnen mellan sig. Det beslutades att engelsmännen skulle jaga söder om Magdalenefjord och att holländarna fick jaga i det nordvästra hörnet av Spetsbergen. Andra länder tvingades sluta separata avtal med de två länderna. Något de var allt annat än nöjda med.

Foto: Eric James Ryan, Oscar Farrera, Lise Dreistel och Genna Roland

De första bosättarna

Pomorerna, en etnisk grupp från Vita havet i Ryssland, klev i land på Svalbard för att jaga de vilda djur som fanns i mängder i det arktiska klimatet: fjällräv, säl, valross och till och med isbjörn. Det är okänt exakt när de kom till Svalbard, men till skillnad från valjägarna hade pomorerna ett mer hållbart sätt att jaga som inte utarmade djurbestånden.

De satte upp små stationer längs kusten och jagade med hjälp av fällor från mitten av 1600-talet. Vissa av dessa stationer blev med tiden avancerade med bostäder, förvaring och till och med bastu! Vi vet att det har funnits över 70 ryska stationer för jakt med fällor på Svalbard. De flesta av dem var i drift året runt.

Pomorernas verksamhet på Svalbard växte och kulminerade i slutet av 1700-talet när 100–150 pomorer övervintrade i den isiga skärgården. De tros vara de första människor som gjort det. De reste ett flertal stora träkors längs Svalbards kust som skydd mot högre makter och för att bringa tur under jakten. Det var också ett sätt att markera sitt territorium. Det går fortfarande att hitta efterlämningar av de ryskortodoxa korsen på Nordaustlandet.

Tidiga expeditioner

Under 1700- och 1800-talet var Svalbard en populär destination för både små och stora upptäcktsfärder och vetenskapliga experiment. Några av de viktigaste vetenskapliga upptäckarna var Baltazar Mathias Keilhau, Adolf Erik Nordenskiöld och Martin Conway.

Conway var först med att ta fram en karta över Spetsbergens inland. Keilhau genomförde den första expeditionen i inlandet och publicerade flera viktiga artiklar om Arktis. Nordenskiöld ägnade merparten av sin forskning åt skärgården som helhet. Det här är bara några av de vetenskapsmän och utforskare som ägnade sin tid och sitt intresse åt det frusna Svalbard.

Kolgruvor

Från 1800-talet och framåt dominerades Svalbard av norrmän, som också upprättade stationer för djurfångst och började övervintra. 1906 övergick aktiviteterna till gruvdrift och Longyearbyen grundades för att denna verksamhet skulle kunna bedrivas. På 1920-talet hade kolgruvor i permanent drift öppnats på flera håll på Svalbard.

1925 trädde Spetsbergstraktaten i kraft och gav Norge rätten till skärgården samtidigt som en överenskommelse slöts som förbjöd att området användes i krigssyften. När 1930-talet kom var alla bosättningar antingen norska eller sovjetiska. Sedan Sovjetunionen föll vid 1990-talets början har den ryska befolkningen på öarna minskat.

En ny industri uppstår

I dag är turismen en av de viktigaste inkomstkällorna på Svalbard. Särskilt när det gäller den största orten Longyearbyen. Faktum är att Hurtigruten ligger bakom vågen av turism.

Hurtigrutens grundare Richard With skapade vad som kallades ”Hurtigrutens historiska sportsrutt” 1896. Den sträckte sig från Hammerfest på Norges fastland till Svalbard. Utöver den nya rutten, som snabbt blev populär bland semesterfirare, transporterade han också ett färdigbyggt hotell till Svalbard, nära Longyearbyen. Platsen kallas fortfarande för ”hotellnäset”. Det här blev det första av många hotell och gjorde Svalbard till den främsta destinationen för äventyrare som var ute efter att utforska den högarktiska miljön.

När du reser med oss kommer du att ha chansen att gå i samma fotspår som de modiga upptäckare som bidrog till att göra den arktiska skärgården till vad den är i dag.